Förgängliga ting

NATURENS VÄRLD I JAPANSK KONST

“ATT AVBILDA TIDENS GÅNG SKÄNKTE PÅMINNELSE OM DEN MELANKOLISKA SKÖNHETEN I DEN FÖRGÄNGLIGA VÄRLDEN.”

Naturen är en central del i det japanska sättet att leva. Dess betydelse är särskilt tydlig i landets konstnärliga tradition. Påverkad av kinesisk konst och Zenbuddhismens ideal, utvecklades en särskild japansk konst under det första årtusendet. Med tekniker som sidenmålningar och träsnitt avbildade japanska konstnärer tysta landskap, fantastiska fåglar och enkla blomblad med stor skicklighet. I detta nummer av Verso Journal tar vi en närmare titt på naturen i japansk förmodernistisk konst.

LIVFULL NATUR

Fina avbildningar av blommor, fåglar, träd, vågor och berg har en framträdande roll i japansk konst. För den som är väl bekant med landet är detta knappast förvånande. Naturen har haft en unik plats i japansk kultur i många århundraden.

För att sätta den japanska relationen till naturen i ett skarpare perspektiv, kan en jämförelse med den västerländska synen på natur vara till hjälp. För människor i väst kan ett landskap vara vilt, fridfullt och vackert, men det är sällan att vi tillskriver naturen heliga egenskaper. I den japanska traditionen däremot är naturen fylld av gudomligt liv. Denna animistiska syn ligger till grund för mycket av hur naturen har återspeglats i Japans konst; den är inte ett sekulärt motiv. Naturen är inte bara en scenografi i en japansk målning från 900-talet, den agerar snarare själva porträttet med en värld fylld av gudomliga varelser.

Denna välsignelse av naturen är grunden för den japanska estetiken: Shinto. En animistisk form av dyrkan som betonar naturens helhet och hyllar landskapet. Shinto var den dominerande tron i Japan innan buddhismen introducerades från Kina på 500-talet. I den Shintoistiska tron trodde man att gudomliga väsen, kända som kami, bodde i floder, berg, träd och växter.

KONSTEN ATT ANTYDA; EN JAPANSK SPECIALITET

Från och med 1200-talet blev japansk konst ännu mer stiliserad. Under inflytande av Zenbuddhismen introducerades motiv från kontinenten på blommor och fåglar. Nya tekniker och format började berika japansk konst och reflekterade en ny era av åtstramning, disciplin och oberoende. Det estetiska idealet var ”antydan” – att med intuitiva penseldrag antyda naturen snarare än att illustrera den. Ett viktigt begrepp i japansk estetik i detta avseende var yūgen.

Yūgen har kanske inte fått lika mycket uppmärksamhet i väst som andra japanska estetiska begrepp som t ex wabi (förgänglig skönhet) och sabi (naturens värdighet i åldrande). Ursprungligen betyder yūgen ”dimmig”, ”djup” och ”mystisk”, och det syftar på tingens djup. Det antyder en upplevelse som inte kan uttryckas i ord. Därför föredrar yūgen-estetiken allusioner (att anspela på något) framför det explicita och fullständiga. Det uttrycks till exempel genom ett dimhöljt berg målat med antydande, raffinerade penseldrag.

FUJI: ODÖDLIGHETENS KÄLLA

Vissa naturinslag är vanligare än andra i japanska landskapsavbildningar. Den som studerar japansk konsthistoria märker snabbt den framträdande roll som den slumrande vulkanen Fuji spelar. Anledningen till Fujis dominerande position i japansk konst är ganska enkel att förstå ur ett estetiskt perspektiv. Med sin nästan perfekt koniska siluett och snötäckta topp är berget visuellt tilltalande som få andra underverk i naturen. Men Fujis stora betydelse beror på så mycket mer än bara dess tilltalande utseende.

I århundraden har Fuji nämligen setts som en källa till odödlighet. Forskare spårar detta till ”Sagoberättelsen om bambuhuggaren”, en folksaga från 900-talet där en gudinna lämnar ”livets elixir” på toppen av Fuji. Detta verkar ha befäst Fujis privilegierade status som ett återkommande tema inom konsten. 

En konstnär som var särskilt fascinerad av Fuji var 1700-talskonstnären Katsushika Hokusai. ”Odödlighet” var utan tvekan i centrum för Hokusais besatthet när han skapade ”Trettiosex vyer av Fuji”. Detta verk består av en serie landskapsavbildningar i den detaljerade, realistiska och precisa ukiyo-e-stilen.

Hokusais mest kända målning är dock inte associerad med Fuji, utan med en våg. Verket heter ”Den stora vågen utanför Kanagawa”. Verket, som är ett träsnitt i slående preussiskt blått pigment skapat mellan åren 1829 och 1833, avbildar en gigantisk våg som är på väg att bryta över tre båtar. Den högt stiliserade vågen är det första som möter betraktarens ögon. Men om vi tittar närmare ser vi att Fuji majestätiskt reser sig i bakgrunden. Faktum är att denna målning också handlar om Fuji och tillhör sviten ”Trettiosex vyer av Fuji”.

VÄST VÄLKOMNAR JAPANSK KONST IN I DEN MODERNA TIDEN

I mitten av 1800-talet öppnade Japan sina gränser. Landets konst blev nu tillgänglig för världen att se. Västerländska konstnärer som Vincent van Gogh blev besatta av japanska tryck som avslöjade en fantastisk värld. Naturen slutade inte vara ett privilegierat element i japansk konst efter mitten av 1800-talet men med öppnandet av Japans gränser ledde det naturligtvis också till ett inflöde av västerländska estetiska idéer. Dessa nya influenser förändrade den japanska konstens inriktning och förde Japan in i den moderna tiden.

De många lager och skikt som den förmodernistiska japanska konsten skildrar av naturen är ändå det som i slutänden gör den så fascinerande. När vi tror att vi förstår vad målningen säger kan vi vara säkra på att det alltid finns mer än vad ögat ser.